Var får partierna sina pengar ifrån?

Stödet räknas efter en formel i lagen om statligt stöd till politiska partier (1972:625), och nämnden gör ingen bedömning av partierna. Ett parti får 324 704 kronor för varje mandat, räknat på de två senaste valen, om det har fått minst 2,5 procent av rösterna i hela landet. Till det kommer kanslistöd: ett grundstöd på 5,8 miljoner kronor till partier med minst fyra procent, och ett tillägg per mandat som är 16 350 kronor för regeringspartier och 24 300 kronor för övriga, eftersom oppositionen inte har Regeringskansliet till sin hjälp.

Därför följer pengarna valresultatet. Centerpartiet och Vänsterpartiet får exakt lika mycket, eftersom de fick lika många mandat i valet 2022, 24 var. Partistödet går till partierna, inte till riksdagsgrupperna, som har ett eget stöd till sitt arbete i riksdagen.

Kommuner och regioner får ge partistöd till partier som sitter i fullmäktige, enligt kommunallagen (4 kap. 29 till 31 §§). Varje fullmäktige bestämmer själv hur stort stödet ska vara, och det ska fördelas efter hur många mandat partierna har. Partierna ska varje år redovisa att pengarna har gått till att stärka deras ställning i den lokala demokratin, och fullmäktige kan stoppa stödet till ett parti som inte redovisar.

Det finns ingen nationell statistik över hur mycket som betalas ut. När SCB senast räknade var det 348 miljoner kronor i kommunerna 2006 och 231 miljoner kronor i landstingen 2007, alltså mer än staten betalade. SVT har räknat fram att partierna får omkring 1,2 miljarder kronor om året i offentligt stöd från stat, regioner och kommuner tillsammans. Hur mycket det blir per invånare skiljer sig mycket: Göteborgs stad betalade ut 33,3 miljoner kronor 2024, och Uppsala kommun 8,2 miljoner kronor 2025.

Svenska partier är mer beroende av offentliga pengar än partier i de flesta andra länder i Västeuropa, enligt en jämförelse som SVT har gjort. Medlemsavgifter och gåvor är en mindre del av intäkterna här.

Sedan 2018 gäller lagen om insyn i finansiering av partier (2018:90). Partier som deltar i val till riksdagen, regionfullmäktige eller Europaparlamentet ska varje år redovisa sina intäkter till Kammarkollegiet senast den 1 juli året efter, och så ska deras sidoorganisationer och de ledamöter som själva tar emot bidrag för sin politiska verksamhet. Kammarkollegiet publicerar redovisningarna, och vem som helst kan söka i dem och jämföra partierna.

Intäkterna delas upp i offentligt stöd, medlemsavgifter, lotterier, egen näringsverksamhet och bidrag. Ett bidrag som är större än en halv gånger prisbasbeloppet, ungefär 30 000 kronor, ska redovisas med givarens namn. Kommer det från ett företag eller en organisation publiceras namnet. Kommer det från en privatperson får Kammarkollegiet veta vem det är, men namnet publiceras inte. Den här sidan namnger inga enskilda givare.

Riksdagen har beslutat om skärpta regler som börjar gälla den 1 juli 2027 (SFS 2026:1461) och gäller redovisningarna för 2028 och framåt:

Med svängdörrar menas att människor går mellan uppdrag i politiken och jobb på PR-byråer, i intresseorganisationer och i företag som vill påverka politiken, och ibland tillbaka igen. Det är lagligt och ofta naturligt, men det kan ge den som anlitar dem kontakter och kunskap om hur beslut fattas som andra inte har. Den här sidan beskriver reglerna, inte enskilda personer.

Sedan 2018 finns en lag om restriktioner för statsråd och statssekreterare efter avslutat uppdrag (2018:676). Den som lämnar ett sådant uppdrag ska under tolv månader anmäla nya jobb utanför staten till Karensnämnden, som kan besluta om en karenstid på högst tolv månader eller förbjuda personen att arbeta med vissa frågor. Nämnden ska hellre välja en ämnesrestriktion än karens, och dess beslut kan inte överklagas. Antalet anmälningar följer regeringsskiftena: 43 under 2023, året efter valet, och 2 under 2025.

Lagen gäller bara statsråd och statssekreterare. Politiskt sakkunniga i Regeringskansliet, riksdagsledamöter och kommunpolitiker har inga regler om karens, och det finns heller ingen regel för den som går åt andra hållet, från ett jobb som lobbyist in i politiken.

Indexet mäter hur korrupt den offentliga sektorn uppfattas vara, enligt bedömningar från experter och företagsledare som samlas in av bland andra Världsbanken och Economist Intelligence Unit. Det mäter alltså uppfattningar, inte hur många som döms för mutbrott. Sverige har tappat nio poäng sedan 2015. 2024 hade Danmark 90 poäng, Finland 88, Norge 81, Sverige 80 och Island 77.

Ett lägre värde i indexet säger inte att ett visst parti eller en viss myndighet är korrupt.

I dag finns inget register över vem som försöker påverka riksdagen och regeringen, och Sverige har länge varit ett av få länder i Västeuropa utan något sådant. Europarådets organ mot korruption, GRECO, och OECD har rekommenderat Sverige att införa regler för kontakter med lobbyister.

Den 1 juli 2027 börjar lagen om insyn i kommunikation med syfte att påverka politiska beslut (2026:1459) att gälla. Företag, organisationer och konsulter som försöker påverka riksdagsledamöter, statsråd, statssekreterare, politiskt sakkunniga, partiernas tjänstemän i riksdagen, anställda i Regeringskansliet eller ledamöter i statliga utredningar ska registrera sig hos Kammarkollegiet inom 30 dagar. Tre gånger om året ska de redovisa vilka frågor de har drivit, vilka de har haft kontakt med och för vilka uppdragsgivare, och en gång om året hur många som arbetar med det och vad det kostar. Registret blir öppet på Kammarkollegiets webbplats. Partier, myndigheter och den som bara talar för sig själv omfattas inte, och lagen gäller inte kontakter med kommuner och regioner.