Skapar miljonärer och miljardärer jobb?

Antalet svenska kronmiljardärer har ökat kraftigt sedan 1990-talet. Siffrorna nedan är räknade av olika medier med olika metoder och ska läsas som nedslag, inte som en serie: för 2019 anger olika listor allt från drygt 200 till 336. Vi visar bara antalen och var de publicerades, inte listorna.

Arbetslösheten har inte följt med. Den var 9,6 procent 1996, då listan räknade 28 miljardärer, och 8,9 procent 2021, då listan räknade 542. Däremellan steg och föll den med konjunkturen.

Att två kurvor rör sig samtidigt, eller inte gör det, säger lite om orsak. Antalet miljardärer styrs mest av aktiekurser och räntor, arbetslösheten av konjunktur, befolkning och arbetsmarknadspolitik. Diagrammen visar varken att miljardärer skapar jobb eller att de inte gör det. De visar att antalet miljardärer är ett dåligt mått på hur många som har ett jobb.

Tanken att lägre skatt för de rikaste ger mer investeringar och därmed fler jobb längre ner kallas ofta trickle down. Den bredaste studien av frågan är Hope och Limberg (2022), som följer 18 OECD-länder under 50 år. Stora skattesänkningar för höginkomsttagare ökade toppens andel av inkomsterna, men gav ingen mätbar effekt på vare sig tillväxt eller arbetslöshet.

Zidar (2019) jämför amerikanska delstater och kommer fram till samma sak från ett annat håll. Sysselsättningen ökar när skatten sänks för de nedre 90 procenten av inkomsttagarna, medan sänkningar för de översta tio procenten ger liten effekt.

Det betyder inte att företagare saknar betydelse. Haltiwanger, Jarmin och Miranda (2013) visar att det är unga företag, inte små företag i sig, som står för nettotillskottet av jobb. Henrekson och Sanandaji (2014) finner att entreprenörer som blivit miljardärer är vanligare per invånare i länder med lägre skatter, mer riskkapital och högre tillit. Den som bygger upp ett stort företag skapar alltså jobb. Frågan är om det är förmögenheten efteråt som skapar dem, eller företaget.

Svensk forskning drar åt olika håll beroende på vad som mäts. Forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) har länge hävdat att svensk skatt på ägande och entreprenörskap varit hög och hämmat nya, växande företag. Konjunkturinstitutet räknar med att en lägre bolagsskatt höjer kapitalstocken och på sikt reallönerna (specialstudie 38, 2013). Finanspolitiska rådet (2024) konstaterar att ojämlikheten i Sverige har ökat främst genom kapitalinkomster i toppen, medan arbetsinkomsterna har blivit jämnare fördelade.

Den första halvan av hypotesen, att rika sparar en större del av sina pengar, har starkt stöd. Dynan, Skinner och Zeldes (2004) visar att sparkvoten stiger med livsinkomsten. Carroll med flera (2017) finner att benägenheten att konsumera en extra krona är mycket högre hos hushåll med små tillgångar än hos förmögna.

Fagereng, Holm och Natvik (2021) följer norska lotterivinnare. I snitt gör de av med ungefär hälften av vinsten samma år, och mest gör de av med som hade lite pengar på kontot innan. En krona till ett hushåll med små marginaler blir alltså oftare konsumtion än en krona till ett förmöget.

Det spelar roll när ekonomin har lediga resurser. Då är det efterfrågan som avgör hur mycket som produceras, och en krona som konsumeras ger mer efterfrågan på kort sikt än en krona som sparas. Även den andra halvan av hypotesen, att konsumtionen driver ekonomin, stämmer därför i en lågkonjunktur.

Men sparade pengar försvinner inte. De lånas ut eller investeras, och investeringar i maskiner, byggnader och nya företag är det som på lång sikt höjer produktiviteten och därmed lönerna. Att rika investerar i stället för att konsumera är alltså inte i sig dåligt för jobben. Mian, Straub och Sufi (2021) visar däremot att det växande sparandet hos de rikaste i USA till stor del har finansierat andra hushålls och statens skulder, inte nya investeringar. Hur mycket av sparandet som blir investeringar beror på läget i ekonomin.

Genomsnittslönen i Sverige var 158 904 kronor om året 1990 och 546 171 kronor 2025 (OECD). Priserna har ungefär fördubblats under samma tid, så reallönen har stigit med drygt 70 procent. Aktiekurserna har i fasta priser blivit drygt sju gånger högre och bostadspriserna knappt två och en halv gånger.

Tre förbehåll. Aktieindexet visar bara kurserna: med återinvesterade utdelningar hade aktierna stigit betydligt mer. 1990 var året före bankkrisen, så bostadspriserna börjar högt och faller först. Och genomsnittslönen påverkas av vilka som har jobb, inte bara av vad varje jobb betalar.

Den som ägde aktier eller en bostad har alltså fått en större del av tillväxten än den som bara haft sin lön. Men lön och kapital är inte varandras motsatser. Reallönerna har stigit, bara långsammare.

Vem som har fått del av kursuppgången beror på vem som äger. SCB:s inkomststatistik visar att den tiondel av befolkningen som har högst disponibel inkomst får 78 procent av alla kapitalinkomster.

Två förbehåll. Tiondelarna är sorterade efter disponibel inkomst, där kapitalinkomsten ingår, så den som har haft en stor kapitalvinst hamnar högt av just det skälet. Och mycket aktieägande syns inte här alls: premiepensionen, tjänstepensionerna och AP-fonderna äger aktier för löntagarnas räkning, och den avkastningen kommer först som pension.

Stöd. Rika sparar en större del av en extra krona än andra. Skattesänkningar riktade till de rikaste har i de stora studierna inte gett fler jobb. Efterfrågan från många vanliga hushåll spelar stor roll, särskilt i en lågkonjunktur.

Mot. Sparande och investeringar är inte förlorade för ekonomin: kapital höjer lönerna på sikt. Entreprenörer som bygger nya, växande företag skapar många jobb, och villkoren för dem spelar roll.

Oklart. Hur stor del av de rikas sparande i Sverige som blir nya investeringar, och om fler miljardärer ger fler jobb. Svensk statistik räcker inte för att avgöra det.

Det som är bäst belagt är att jobb skapas av företag som växer och av efterfrågan från många hushåll, snarare än av att stora förmögenheter blir större. En stor förmögenhet är oftare resultatet av ett företag som lyckats än orsaken till jobben i det.

Sverige har varken arvsskatt eller förmögenhetsskatt. Arvsskatten avskaffades 2004 och förmögenhetsskatten 2007. Inkomstskillnaderna har ökat sedan 1990-talet, främst för att kapitalinkomsterna har vuxit och samlas hos dem som redan har mest. Mätt med Ginikoefficienten för disponibel inkomst ligger Sverige nu ungefär som Danmark och högre än Norge och Finland.

I Norden är det bara Norge som har kvar en förmögenhetsskatt. Danmark tog bort sin 1997 och Finland och Island 2006, även om Island tog in den igen tillfälligt efter finanskrisen. Därför kommer mycket av forskningen om förmögenhetsskatt från Norge och Danmark, och den är mer nyanserad än debatten: skatten påverkar hur mycket de rikaste sparar och var de bor, men effekterna på jobben är små.

• Hope och Limberg (2022), The economic consequences of major tax cuts for the rich, Socio-Economic Review.
• Zidar (2019), Tax Cuts for Whom? Heterogeneous Effects of Income Tax Changes on Growth and Employment, Journal of Political Economy.
• Haltiwanger, Jarmin och Miranda (2013), Who Creates Jobs? Small versus Large versus Young, Review of Economics and Statistics.
• Henrekson och Sanandaji (2014), Small business activity does not measure entrepreneurship, PNAS.
• Dynan, Skinner och Zeldes (2004), Do the Rich Save More?, Journal of Political Economy.
• Carroll, Slacalek, Tokuoka och White (2017), The distribution of wealth and the marginal propensity to consume, Quantitative Economics.
• Fagereng, Holm och Natvik (2021), MPC Heterogeneity and Household Balance Sheets, American Economic Journal: Macroeconomics.
• Mian, Straub och Sufi (2021), The Saving Glut of the Rich, NBER.
• Konjunkturinstitutet (2013), Samhällsekonomiska effekter av sänkt bolagsskatt, specialstudie 38.
• Finanspolitiska rådet (2024), Economic inequality in Sweden, studie 2024/1.
• Statistik: OECD (arbetslöshet, aktiekurser, genomsnittslön, bostadspriser och Economic Outlook före skarvarna, CC BY 4.0) och SCB (KPI och inkomster per tiondel, CC0). Antalet miljardärer: .